Author Topic: Revolutionen överlever en arabisk höst  (Read 1278 times)

0 Members and 1 Guest are viewing this topic.

Offline Signhilde

  • Moderator
  • *
  • Posts: 887
  • Gender: Female
Revolutionen överlever en arabisk höst
« on: December 18, 2013, 12:06:46 PM »
Revolutionen överlever en arabisk höst
http://www.svd.se/kultur/revolutionen-overlever-en-arabisk-host_8833032.svd

TÅLAMOD Tre år har gått sedan den arabiska våren började i Tunisien. Sedan dess har kontrarevolutionen kastat tillbaka araberna i uppgivenhet. I en exklusiv text för SvD presenterar den fransk-marockanske författaren Abdellah Taïa sitt recept för att inte ge upp: att skriva, att tala öppet – och att ha lite tålamod.
 
Arabiska ungdomar vid Tahrirtorget i november. De skanderar att kampen fortsätter sedan komikern Bassem Youssefs satiriska tv-show stoppats.
Manu Brabo/AP
18 december 2013 kl 02:00 , uppdaterad: 18 december 2013 kl 09:51

Allt är förlorat. Det tjänade inget till. Den arabiska revolutionen?! Vad pratar ni om? Den är redan över. Araberna är inte redo. Sådant är inte till för dem. Glöm det. Glöm det. De är redan igång med att få liv i saknaden efter vissa av sina gamla diktatorer. Tror ni oss inte? Verkligen? Men se då vad som hänt i Egypten sedan förra sommaren. Hur förklarar ni allt det där, tillbakagången, den triumferande nationalismen?

Man får höra allt mer av den sortens förment realistiska resonemang. Är det en rätt och riktig analys? Är arabvärlden för evigt dömd att framleva sina dagar försänkt i politisk förlamning och sömn?
Revolutioner är först och främst anarkistiska rörelser som välter allt över ända, rör till det och sopar igen spåren, men som aldrig gör avsteg från sin ursprungliga romantik. Från sitt ideal.

Jag kan lika gärna erkänna att det som händer just nu i arabvärlden är oroväckande. Varje dag kommer nyheter som visar att det förgångnas mörka krafter fortfarande är verksamma. Värre än så: utan att låta sig hämmas är de på väg tillbaka till den politiska scenen och en viss del (majoriteten?) av befolkningen stödjer dem.
Man vill ha stabilitet. Man vill ha ett bättre uppehälle. Man har inte fått någonting alls. Allt har försämrats. Osäkerheten har ökat explosionsartat. Priserna har gått upp drastiskt. En ny rädsla har gjort sig hemmastadd. Var håller polisen hus?

Just nu verkar det så svårt att göra en bedömning av läget. Vissa dagar rentav omöjligt. Men en sak är säker: man kan inte påbörja en revolution och genomföra den helt och hållet, omsätta den i en praktisk verklighet som delas av alla, inom loppet av två år. Det är otänkbart. Det visar och bevisar historien ständigt för oss. Enda problemet är att folk ibland verkar utrustade med kort minne. Mycket kort. Vid första anblicken tycks arabvärlden ha vänt ryggen åt de idéer som förde med sig våren man väntat på så länge. Tycks ha glömt bort de unga som, i det här landet liksom i det där andra, satte igång denna enastående rörelse och satte följande dröm i huvudet på araberna, på alla araber: Förändringen är möjlig, rädslan är inte evig och vi kan frigöra oss nu, både individuellt och kollektivt, det finns ingen anledning att vänta. Låt oss gå ut på gatan allihop!

Var finns de idéerna nu? Borta för alltid? Var finns den där nye och beundransvärde araben som marscherade längs boulevarden och ockuperade torgen för att kräva ett rättfärdigt ideal och sprida väckelsens eld? Var håller han sig gömd? Och vad tycker han om den islamistiska erfarenheten i Egypten, Tunisien och Marocko? Tror han verkligen att demokrati är att rösta på ett parti och, ifall man skulle bli missnöjd, avsätta det bara ett år efter att ha valt det?
Visst är världen mycket mer komplicerad än så. Det förflutnas idéer måste alltid anpassas till nuet. Och ekonomin spelar en betydande roll för befolkningens moral och de politiska beslut som man fattar (eller inte fattar).

Det är sorgligt. Det konstaterar jag dagligen. En djup sorg. En precis lika djup vrede. På det sättet varken kan eller får den arabiska våren sluta. Genom denna återgång till mer prosaiska idéer, genom att man vänder på kappan och antar nationalistiska värden. Om det fanns en ledare, en sann ledare som visade mot höjden och inte en som ledde oss mot underkastelse och opium för folket, så borde det absolut inte vara någon som förkroppsligar kontrarevolutionen till denna grad.
 
Dagens araber får betala priset för den katastrofala politik som deras auktoritära ledarskap fört ända sedan självständigheten. Särskilt när det gäller utbildning. Man har gjort allt för att hålla kvar medborgarna i okunnighet. Övergången från ett historiskt moment till nästa blir alltså med nödvändighet långvarigare än väntat och målen blir betydligt svårare att uppnå. Mycket ofta behöver man distansera sig för att inte bli alltför deprimerad av dagligen återkommande händelser som motsäger allt det hopp som väckts i det arabiska hjärtat alltsedan slutet av 2010.
I Frankrike utkommer om några veckor ”Egypten: Revolutionens martyrer” (Éditions Le Bec en l’air), en bok med uppskakande bilder tagna av Denis Dailleux. Denne betydande franske fotograf sökte upp familjerna till den egyptiska revolutionens martyrer, de som dog den 28 januari 2011. Han ägnar en triptyk åt varje familj. Han bad mig att skriva texter till bilderna samt ett förord. Det gjorde jag med glädje.

Men när jag läste om mina bidrag för några dagar sedan, insåg jag till vilken grad jag fortfarande är en romantiker ur politisk synpunkt. Det jag skrivit var helt uppriktigt genomsyrat av optimism, idealism och tro. Alltför mycket? Jag tror ju fortfarande på den, denna revolution som tog mer än en med överraskning, och mig främst av alla, när den bröt ut. Jag vill fortfarande inte ge efter för en politisk realism som redan dödförklarar detta (i varje bemärkelse) historiska moment i arabernas tillvaro. Har jag tappat greppet om dagens verklighet, denna höst och vinter 2013?

En egyptisk vän berättar för mig att det nästan inte finns kvar några spår på gatorna efter martyrerna som boken handlar om. Är det ett skäl att glömma bort dem ännu mer? Han säger också att araberna vill leva och inget mer än det: äta, klä sig, ha lugn och ro. Jaså, verkligen?! Han påminner mig om att praktiskt taget alla egyptiska intellektuella (även de som förblev okorrumperade under president Hosni Mubaraks regering) står bakom general al-Sisi, landets nye starke man. Och han tror att det som händer i Egypten just nu med nödvändighet kommer att påverka alla andra arabländer.
 
Ordern för dagen: Gå hem igen, revolutionen är över! Det finns inget 20:e februari i Marocko mer (en serie demonstrationer i Rabat kring det datumet som krävde kungens avgång).
Tunisien domineras av islamisterna. I Libyen råder anarki. Algeriet står utanför tiden som vanligt. Gulfländernas pengar kan köpa allt och göra allt för att hejda denna rörelse. Vad Syrien beträffar: ni inser ju själva att det är skälet till att man inte bör hoppas att denna så kallade revolution blir för långdragen…

Så vad gör vi nu?
Står emot denna dysterhet, denna förfärande realism, denna de arabiska medborgarnas nya uppgivenhet. Glömmer inte. Vägrar helt enkelt att vända blad. Var och en på sitt sätt. Genom att skriva. Genom att tala öppet och djärvt, något som åter är möjligt tack vare den arabiska våren. Genom en kritisk och självkritisk blick. Det sistnämnda är absolut något som araberna lider ohygglig brist på: självkritik. Och lite tålamod dessutom.

I två års tid kunde den ytterst populäre egyptiske politiske humoristen Bassem Youssef genom sitt utmärkta program ”El Bernameg” föra frihetens och fräckhetens idé till dittills oanade nivåer i arabvärlden. Med stor talang och träffsäkerhet drev han med alla, även islamisterna. I första avsnittet av showens tredje säsong för två månader sedan kastade han inte in handduken och gav efter för den kvävande nationalism som för närvarande sveper över hela Egypten.
 
Bassem Youssef kritiserade öppet kontrarevolutionen och var inte rädd att trotsa den allmänna opinionen genom att göra dråpliga och ytterst träffande satirer av general al-Sisi. Sedan dess är hans program inställt.
Visst är det mycket oroande. Men Bassem Youssefs klarsynta och energiska anda är, precis som den arabiska revolutionens, ännu vid liv. Verkligen vid liv.

Översättning: Kristoffer Leandoer