Author Topic: Tortyrdagbok plågsam läsning  (Read 3486 times)

0 Members and 1 Guest are viewing this topic.

Offline Signhilde

  • Moderator
  • *
  • Posts: 887
  • Gender: Female
Tortyrdagbok plågsam läsning
« on: January 24, 2015, 17:11:31 PM »
Tortyrdagbok plågsam läsning
Dagbok från Guantánamo. President Obama har ännu inte lyckats infria sitt löfte att stänga Guantánamo. En ohygglig redogörelse inifrån fängelset, av en ännu inte frigiven fånge, har just kommit ut som bok och erbjuder starka argument.
•   
Andres Leighton/AP
1/3
Nästa Föregående
Nästa Föregående
 
Perspektiv Lina Kalmteg
24 januari 2015 kl 00:00
Ibland är det inte själva texten som är det viktigaste, hur omskakande den än är. Ibland berättar det som finns över orden mer. Som censurens svarta streck.
”Oroa dig inte, mamma, jag är tillbaka snart.” Så sa den då 31-årige mauretanske ingenjören till sin mamma när polisen hämtade honom. Det var 2001.
 
Mohamedou Ould Slahi sitter fortfarande, sedan 2002, kvar på den amerikanska militärbasen Guantánamo utanför Kuba. Luddigt anklagad för medverkan i terrorattentat, något som aldrig bevisats.
Sommaren 2005 skrev han, för hand, en 466 sidor lång dagbok om sin tid i fångenskap. Den beslagtogs och hemligstämplades.
Skälen till varför den till sist blev offentlig har det konspirerats kring. Men i veckan gavs så ”Guantanamo diary” ut inför världens intresserade ögon och finns snart översatt i 20 länder. (På svenska först i mars.) Redaktören Larry Siems berättar att det han fick ta hand om var ett manus som hade utsatts för hård censur, dokumentet var nedklottrat med runt 2 500 tjocka, svarta streck, över Slahis ord.
Memoaren är det första vittnesmålet om hur det är inne på basen som skrivits av någon som fortfarande sitter där - bara det gör den till en unik litterär händelse. Utan jämförelser i övrigt är det som en ”Anne Franks dagbok” om vår tid, som kommer leva kvar som ett skrämmande och viktigt vittnesmål, oavsett vad som händer med författaren själv.
Det är som väntat starkt berörande läsning. Mohamedou Ould Slahi vittnar om vardagen i fångenskap och hur han gång på gång utsätts för olika sorters tortyrmetoder, både psykiska och fysiska övergrepp (som när han tvingas lära sig om ”great American sex”). Det är för plågsamt att läsa utan att ta djupa andetag, titta bort och önska att det är fiktion, att det inte kan stämma att människor kan bete sig så här mot en annan människa. Att Slahi lyckas göra litteratur av det, ens få ned det i ord på papperet, är obegripligt. ”Jag har bara skrivit det jag upplevde, det jag såg, och förstahandsinformation som jag fått. Jag har varken försökt överdriva eller tona ned något”, skriver han själv anspråkslöst mot slutet och fortsätter med att han ansträngt sig att vara så ärlig som möjligt. Ödmjukheten och hans skarpa reflektioner kring det han utsätts för är imponerande.

Larry Siems påpekar i ett förord att det anmärkningsvärda med Slahis text, som han skrev på den engelska han fångat upp av vakterna, är att han har en känsla för både skönhet och humor. “En bild av helvetet, bortom Orwell, bortom Kafka”, menar den brittiske författaren John le Carré på omslagets baksida.
Förhoppningen är nu att Slahis egna ord ska ge hans Kafkaartade situation ett slut. En kampanj är redan igång. På en särskild hemsida kan man höra uppläsningar med tunga kulturprofiler som Colin Firth och Stephen Fry. I New York anordnas på måndag en kväll kring boken med författare som Joshua Ferris, Nicole Krauss och Philip Gourevitch. Kulturvärlden sluter upp.

Recensenter har under veckan kallat boken för obligatorisk läsning för alla amerikaner som bryr sig om USA:s behandling av fångar under det mer än tio år långa kriget mot terrorismen. Men trots framgångarna kommer det – som påpekats i en av otaliga artiklar de senaste dagarna, i New York Times – inte att bli någon turné för författaren. Han befinner sig i samma cell som han skrev ”Guantánamo diary” i och har själv aldrig sett det färdiga resultatet av det han ägnade sig åt för ett decennium sedan.
De svarta censurstrecken är kvar i den utgivna boken (fast ersatta med stjärnor åtminstone i e-boksversionen) för att påminna om upphovsmannens fortgående situation. Kanske kan både de där ekande luckorna och orden runtomkring användas av president Obama för att till sist ändå uppfylla sitt brutna vallöfte, att stänga Guantánamo.

Uppläsningar ur dagboken, av bland annat Colin Firth och Stephen Fry, finns hos The Guardian:
http://guantanamodiary.com/
http://www.svd.se/kultur/tortyrdagbok-plagsam-lasning_4277915.svd